"Truth is still absolute. Believe that. Even when that truth is hard and cold, and more painful than you've ever imagined. And even when truth is more cruel than any lie."

You can choose to blame your circumstances on fate or badluck or bad choices. Or you can fight back. Things aren’t always going to be fair in the real world. That’s just the way it is. But for the most part, you get what you give. Rest of your... life is being shaped right now. With the dreams you chase. The choices you make and the person you decide to be. The rest of your life is a long time. And the rest of your life starts right now."

As happens sometimes, a moment settled and hovered and remained for much more than a moment. And sound stopped and movement stopped for much, much more than a moment. And then the moment was gone

"Sometimes people put up walls, not to keep people away, but to see who cares enough to tear those walls down."

Clay:

Sometimes I think we waste our words and we waste our moments,

and we don't take the time to say the things that are in our hearts when we have the chance.

Kahlil Gibran once wrote: "Your reason and your passion are your rudder and sails of your seafaring soul. If either be broken, you could but toss and drift or else be held at a standstill amid seas. For reason, running alone, is a force confining. And passion, unattended, is a flame that burns to its own destruction."




♥Saknat serien OTH!<3

Jag vaknar av en konstig dröm, jag känner mig svettig och varm och för det mesta rädd.
Jag kände något obehaglit som for in i mig och när jag vaknade var den borta.
Den obehagliga känslan var säkert något jag är orolig över men jag är inte orolig på något, dessa drömmar måste sluta någon gång.
Jag går upp från min säng och går sakta till köket och märker hur mörkt det är och öppnar ljuset från hallen så jag kunde se bättre och jag vänder mig om och ser en gestalt sitta där och jag hoppar till av rädlsan men inget ljud kommer ut från min mun och ser hur jag darrar i händerna och stänger och öppnar ögonen och hoppas på att jag drömmer men inget händer.
Jag rör mig inte jag står där som ett staty och då kommer någon in ..

-Marshelle? Gumman vad står på? sa min mamma gående in.
Jag vänder mig om och ser min mamma komma gående mot mig och vänder mig tillbaka och kollar tillbaka men ser inte gestalten längre. Det skrämde mig ännu mer, tänk om det var inbillning ?Tänk om jag börjar bli galen.
-inget... var allt jag fick ut och skuttade till sovrummet utan att gå och dricka vatten och rädlsan blev större och större, jag lade täcktet över mig och jag började gråta kraftigt och tyst.

Jag vaknar av ljuset från fönstret som strömmar in rakt i mina ögon och jag suckar och undrar om allt var en dröm att jag inte såg någon gestalt men blundade igen och tänkte att det var bara inblining.
-upp och hoppa nu! hörru du måste vakna! hörde jag mamma säga högt och tog bort mitt täcke.
-mamma! sa jag irriterad.
-Vi måste gå till mormor och du måste vakna nu! sa mamma och gick ut från rummet.
Sommarlovet hade precis börjat och jag känner hur jag inte ser fram emot den , kommer sakna mina nya vänner och så ska jag bli fängslad hos mormor.
Fan vad trist och tråkigt medan andra har kul och festar varje dag.

Jag tar min resväska nerför trappan och förbannar den som inte hade fixat hiss till den här området och vi som bodde i sjunde våningen fick gå upp och ner och bli trötta, mamma säger att det är bra för vår hälsa men det är skit snack just nu har folk hiss i deras hus.
Vi väntade på tåget i stationen och jag gäspade och ville verkligen inte tänka på gårdagen och jag tackar gud att jag fick lämna hemmet så snabbt som möjligt.
Men hos mormor är det ,det sista stället man vill vara för där hon bor är dår alla mjölkbondar bor och jag är inte van vid det. Jag kommer ihåg när vi åkte till henne när jag var liten och grannens hund skrämde ihjäl mig och jag vågade aldrig gå ut vid den området men hunden dog förra året så man slipper se den eller bli skrämd av den.

Tåget kom och vi gick in och satte oss på varsin stol och jag tog fram min ipod och började lyssna och kollade ut från fönstret.
Jag stirrar rakt och drömmer mig bort och tänker på hur Anna och Serena har det utan mig och alla i klassen och hur många fester dem kommer att ha och jag får inte gå dit bara för att man måste gå och hälsa på sin mormor.
Jag blundar och tåget kör fort mamma säger inget och jag somnar.
Två timmar har gått och jag vaknar och när jag öppnar mina ögon och gestalten som jag såg igår kom framför mig och jag hoppade till och tog bort hörlurarna och kollade ut från fönstret och såg ingen där.
Jag vände mig om och mamma hade redan sovit och jag kollar lite ut och ser barn springa och några gråta och faller på plats igen.
Jag känner hur mitt hjärta började bulta snabbare och snabbare men började sakta ner.
Vi var framme efter 4 timmars lång resa och tog en taxi rakt till mormors gamla villa.
Vi såg mormor stå där ute och vinka till oss och mamma vinkade tillbaks.

-Åh min dotter jag har saknat dig så! sa mormor med en hes röst som hon alltid har haft.
-Mamma! hojtade mamma av lycka och kramade sin mor.
Jag stod där och betalade taxin och han körde iväg.
-Men titta lilla marshelle ! sa mormor och kramade mig hårt.
-jag är inte liten mormor jag är faktiskt 17 om du kommer ihåg de ens.. sa jag mumlande.
-Oh ni måste smaka mina kakor som jag har fixat kom in . sa mormor och välkomnade in oss.
Så fort jag gick in kändes hur tungt det blev i bröstkorget och det kändes som om jag inte kunde andas ut tillräckligt.



Mormor visade mitt rum och jag kom ihåg det och där var mina leksaker några av dem iallafall och jag tyckte det såg ganska okej ut, lila gardiner oc utsiktet var fantastiskt men när jag öppnade gardinerna ser jag en stor trädbit täcka över det fina utsiktet och förbannade den.
Jag gick snabbt ner och mormor tjatade om sina kakor som hon hade bakat och jag bara gick ut och kunde andas ut som vanligt.
Jag går en sväng och stannar till när jag ser en traktor komma körande och stanna.
Jag försöker se vem som sitter i bilen men ser inget.
Gestaltet gick av från traktorn och jag ser en gammal gubbe och det var ju såklart Harold Grmmy!
-Uncle Harold! skrek av glädje av att se honom och gav honom en stor kram och han kramade mig tillbaks.
Uncle harold var som min far han var den som var där för mig sen min far lämnade mig när jag var nio och han är en snäll och den bästa grannen man kan ha under sommarlovet.
-åh det var länge sen man såg dig Marshelle jag var inte ens säker om det var du men jag glömmer aldrig dina fina ögon så. sa han och skrattade
Jag flinade och följde med han till hans bondgård och där fanns alla djur man kan tänka sig ha.
-Så var är grisen lotta? sa jag och kom ihåg att lotta var min vän under en av somrarna.
-jadu du kan träffa hennes barnbarn.



-Jag såg en stor och knupig gris som nöffade runt och jag log glatt.
-Ian !!!bra att du kom du måste träffa Marshelle! sa Uncle Harold.
-Vem då sa han och kom gående fram till oss och jag sträckte min hand och han hälsade tillbaks.
-Marshelle det här är Ian han arbetar här hos mig och det här är min dotter Marhselle , Ian. sa Uncle Harold.
-Din dotter ? jag visste inte att du hade en dotter sa Ian och flinade.
-Nu vet du! sa Uncle harold och gick sin väg.
-Jag är inte hans dotter sa jag och flinade tillbaks.
-nej jag vet . sa Ian och granskade mig och vände sig om.
-Vänta sa jag och tog tag i hans arm.
Han vände sig om och hans malerade ögon strålade som solen hans ansiktsdrag spändes.
-Har jag sett dig förut? sa jag och jag visste att jag har sett honom innan, någonstans..
-Det tror jag inte ..vad var det ditt namn var...sa han och såg funderande ut.
-Marshelle sa jag och blev tyst.
-Okej Marshelle jag måste gå tillbaks till mitt arbete.
-ja jag har inte tänkt o störa dig men Uncle Harold låter mig hjälpa till faktiskt.
-Jaså?sa Ian och lutade sig på väggen och kollade på mig .
-Men inte just nu jag måste hem eller ja tillbaks. och tog upp min lur och såg att den var vid sex tiden och kände mig ganska trött.

-Mm kom tillbaka då du hinner sa Ian och gick sin väg.
Vilka muskler tänkte jag och fick springa hem och när jag öppnade dörren blev mormor ganska arg.
-Du smakade inte en på mina kakor. sa hon surande.
-förlåt mig då jag gick till Uncle Harold. sa jag och gick uppför trappan och gick in till mammas rum och hon hade börjat ställa hennes grejer på plats .
-Har ni ätit mamma? frågade jag.
-Nej vi väntade på dig jag kommer ner strax. sa mamma och log med sitt fina leende.

Vi satte oss i köket och jag kände mig inte bekväm i huset och det enda som for upp i mitt huvud var gestalten som jag såg i hallen.
-Så hur går det i skolan då marshelle? sa mormor

-Bra . sa jag tort och jag var inte alls på humör för hennes intervjuer som hon brukar hålla på som vanligt.
-Tack för maten mormor sa jag och reste mig upp och gick snabbt till toaleten för att undvika samtalet.

Jag tvättade händerna och gick snabbt till rummet och lade mig ner och somnade så fort jag lade mitt huvudet på kudden.

jag går rakt in i mörkret och när jag väl är inne ser jag inget, ögonen som glittrar far fort framför mig och dem Isrödgula ögon strömma argt på mig . Gestaltet som kanske var en tjej tog tag i mig och jag kunde inte gå ur. jag var fast .
Jag skrek och skrek och försökte gå bort, jag kände mig fängslad.

Jag vaknade av mitt eget skrik och mamma var den som satte sig bredvid mig och försökte lugna ner mig.
Jag ser mormor stå och kolla på och hon gör inget, hon bara står där och försvinner.